Jag har fått klagomål ifrån en vän som vill att jag ska börja skriva här igen. Kan inte lova något, men jag ska försöka. I will give it my all.
Ville bara säga att livet känns jävligt bra just nu. Screw berg- och dalbanor. Nu hoppar jag. Nu gäller det. Antingen får allt bära eller brista.
Här har jag inte varit på länge, lägger jag märke till nu, när jag sitter här i sängen och måste fördriva tid tills jag måste gå till bussen. Det här med att jag alltid går upp för tidigt. Och idag gick jag upp 30 minuter innan jag måste gå. Ändå sitter jag här 20 minuter senare och hinner slänga i mig lite yoghurt?
Men nu måste jag faktiskt gå. Hej.
Ligger i sängen och gör ingenting. Vad som egentligen underhåller mig har jag ingen aning om, men för ikväll har jag gett upp TVn och det där. Allt förutom telefonen då. För det är ju den man sitter fastklistrad vid.
Vad jag vill göra just nu är att prata i telefon och halvslumra till medan en fin röst på andra sidan luren bara gör att jag hamnar i världens mys-mode. Tyvärr är så inte fallet, damer och herrar. Så istället sitter jag bara här. Utan den där TVn…
Tror man på ödet? Att livet är förutbestämt och att allt man gör är skräddarsytt av någon annan. Eller att man bygger upp sitt eget öde? Ibland tror jag på ödet. Ibland inte. Jag tror inte det bara kan vara slump när vissa, helt overkliga saker faktiskt händer. När man minst anar det dessutom.
Om mitt liv är något så är det en berg- och dalbana. En som befinner sig i klimakterieperioden av alla perioder. Nu är allt bra igen.
Tror jag.
Ni vet när man var liten och en av de mest elaka replikerna man drog till någon man inte tyckte om var ”Här har du en enkrona. Så kan du köpa dig ett liv.”? Ibland önskar jag att ett nytt liv var så enkelt att skaffa. Att det var så billigt. Att man bara kunde slänga iväg det gamla, återvinna eller bara låsa in, för att sedan ta sig an det nya, införskaffade livet. Jag önskar att man inte behövde byta stad, vänner, hårfärg och allt där emellan för att känna att det nya livet man tagit sig an är annorlunda. Det räcker inte med bara lite extra tankekraft. Det krävs enorma jävla förändringar för att man ska kunna säga att livet är annorlunda.
Jag önskar att allting var mycket lättare än vad det i verkligheten är. För ibland blir jag bara så frustrerad på de som lever sina perfekta Hollywoodliv.
Trodde inte att livet kunde gå upp och ner så mycket när det egentligen är ganska händelsefattigt men jag hade fel, som jag oftast har. Om det är något yrke jag inte ska ta mig an så är det väl livscoach så – note to self.
Fick en påse fylld med daim utav favoritkollegan idag, helt utan anledning, och känner att vännen inte kan ha bättre timing än nu. Mina planer innefattar följande; daimpåse, säng, täcke, kuddar och… OC kanske?
Är man trött, hungrig och halvt illamående fungerar det alltid med lite musik och lite önsketänkande.
Har haft en underbar vistelse i Malmö men börjar ju förstå att jag inte kan rymma förevigt. Nu är det dags att sätta på sig Sofia igen och ta tag i livet. Visserligen någonting jag skjutit upp en kort period men ibland måste man göra sånt med.
Anlände igår eftermiddag efter en liten försening från SJs sida men mår nu bra och är utvilad, vilket jag tyvärr inte kan säga om min kompanjon.
Tiden går fort när man har kul. Det är söndag idag och jag åker hem till verkligheten på tisdag. Tar åter tag i verkligheten på torsdag så det blir till att göra det bästa av situationen dessa underbara dagar. Starting with brunch och annat mys.
Jag känner att jag tagit bloggen för givet en period nu. Folk vill att jag går tillbaka till min gamla blogg men kan inte riktigt bestämma mig för hur jag ska göra. Nytt är bra. Behagligt. Jag har börjat på en ny ruta. Jag kan skriva vad fan jag vill och det känns bra. Kunde skriva vad fan jag vill i min förra, men det här känns annorlunda på något vis.
Jag har fastnat i en ond cirkel när det gäller mitt liv. Samma rutiner, samma schema, samma saker som händer. Jag är fullkomligt inställd på att förändra, men jag är inte riktigt säker på hur jag ska kunna det. Det borde vara nu jag tar tag i någonting spännande och någonting annorlunda, men jag har märkt att det är svårare än vad man tror. Jag är för trygg. Jag borde ta det där extra klivet. Jag borde släppa verkligheten och se vad som väntar mig, men vad gör jag om det som väntar mig inte är bättre än tryggheten jag lever i nu? Jag kan nästan säga att jag är redo att kliva in i något nytt, även om jag varken vet ifall det kommer sluta bra eller inte. Jag behöver mystik. Jag behöver förändring.
Sofia Sandwall 