Jag som trodde att jag hade stillat mitt shoppingberoende litegrann nu på senare tid, men inte har det gått bra för mig. Det är bara jag som inbillat mig. Men vad gör man när man mår så bra av det? Samma med träning. Hade det inte varit för mitt jobb hade jag tränat i princip varje dag. Tråkigt att saker som är bra för en kan vara skadliga i för stor mängd.
Har för första gången på länge överlevt en hel jäkla kväll hemma i lägenheten på egen hand. Annars pausar jag livet för x antal timmars sömn väldigt tidigt. När bra filmer går på tv kan man inte bara stänga av.
Livet leker. Jag jobbar som en dåre men möter nu en lugnare vecka. Mannen har skaffat lya så får förhoppningsvis hjälpa till där borta. Är så himla glad.
Jag vågade ta det där läskiga klivet som jag aldrig riktigt vågat ta. Nu mår jag bättre än någonsin.
Jag har fått klagomål ifrån en vän som vill att jag ska börja skriva här igen. Kan inte lova något, men jag ska försöka. I will give it my all.
Ville bara säga att livet känns jävligt bra just nu. Screw berg- och dalbanor. Nu hoppar jag. Nu gäller det. Antingen får allt bära eller brista.
Här har jag inte varit på länge, lägger jag märke till nu, när jag sitter här i sängen och måste fördriva tid tills jag måste gå till bussen. Det här med att jag alltid går upp för tidigt. Och idag gick jag upp 30 minuter innan jag måste gå. Ändå sitter jag här 20 minuter senare och hinner slänga i mig lite yoghurt?
Men nu måste jag faktiskt gå. Hej.
Ligger i sängen och gör ingenting. Vad som egentligen underhåller mig har jag ingen aning om, men för ikväll har jag gett upp TVn och det där. Allt förutom telefonen då. För det är ju den man sitter fastklistrad vid.
Vad jag vill göra just nu är att prata i telefon och halvslumra till medan en fin röst på andra sidan luren bara gör att jag hamnar i världens mys-mode. Tyvärr är så inte fallet, damer och herrar. Så istället sitter jag bara här. Utan den där TVn…
Tror man på ödet? Att livet är förutbestämt och att allt man gör är skräddarsytt av någon annan. Eller att man bygger upp sitt eget öde? Ibland tror jag på ödet. Ibland inte. Jag tror inte det bara kan vara slump när vissa, helt overkliga saker faktiskt händer. När man minst anar det dessutom.
Om mitt liv är något så är det en berg- och dalbana. En som befinner sig i klimakterieperioden av alla perioder. Nu är allt bra igen.
Tror jag.
Ni vet när man var liten och en av de mest elaka replikerna man drog till någon man inte tyckte om var ”Här har du en enkrona. Så kan du köpa dig ett liv.”? Ibland önskar jag att ett nytt liv var så enkelt att skaffa. Att det var så billigt. Att man bara kunde slänga iväg det gamla, återvinna eller bara låsa in, för att sedan ta sig an det nya, införskaffade livet. Jag önskar att man inte behövde byta stad, vänner, hårfärg och allt där emellan för att känna att det nya livet man tagit sig an är annorlunda. Det räcker inte med bara lite extra tankekraft. Det krävs enorma jävla förändringar för att man ska kunna säga att livet är annorlunda.
Jag önskar att allting var mycket lättare än vad det i verkligheten är. För ibland blir jag bara så frustrerad på de som lever sina perfekta Hollywoodliv.
Sofia Sandwall 